Jenny

Som klockans tick, tick, tack, Som regnets dropp, dropp, dropp Så upprepar mitt huvud dig, dig, dig..
Du får min tid att stanna och regnet att sluta falla, samtidigt du får mig att mitt hjärta att rusa och hela mig att falla.

Ville bara berätta så att du vet, jag gillar Dig, Dig, DIG.

De finns något vi inte gör tillräckligt, något som oftast glömms, något så viktigt som att le. Låt mig le, låt mig fortsätta, håll om mig nu och lite längre, men glöm inte att vi måste andas, skratta själva.
Men jag lovar att från och med just nu. Ska jag aldrig sluta le, oavstätt om allt som är omkring mig är hemligheter och lögner så ska ja hitta något som får mig att le. Och just nu är det du. Så därför ber ja dig ännu en gång, Håll mig nu och lite längre...

Du visste, Du förstod, Du ville visa mig mig den andra sidan. Men hur kan man göra det på någon som är död på insidan? Jag har blivit skadad jag har skadat andra och mig själv, genom att gömma min smärta kan jag sakta skada er alla. du ville försöka, Men det ända du visade mig var ett minne om varför jag håller allt inne varför mitt hopp om lyckan är ute.  
Trotts allt detta är ja starkare, gladare, självsäkrare än någonsin och därför vill ja tacka dig. Nu känner jag ingen anledning till att ge upp, jag överlever dig och allt ditt och vet att ja klarar mig utan att behöva dig

Visa män sa en gång "Håll dig borta, Håll de inne och vad du än gör, verka aldrig svag." Trotts att ja nu vet att de är goda råd så faller man, å man faller igen, om och om igen. Tillslut vet man inget när man tror att man vet allt.
Hur din värmande hand hela tiden varit kall. Hur dina ord fick mig att sväva, men som även fick mig att falla. Du sa att du var som jag, Rädd, försvarslös och fri fallande. Men undertiden jag föll blundade jag, och när jag väl kollade upp insåg ja att du fortfarande stod kvar och hur du vinkade adjö till mig och att i nästa sekund kunde jag känna hur jag krossades mot marken. Å när man väl har läkt, med endast skärrade ärr och minnen är det dags igen. Om och om igen, tills man tillslut kanske har turen att falla, och man faller tillsammans, och faller tills man äntligen gör det, Svävar..

När jag kollar upp alla stjärnors glans och månen lyser med all sin styrka, kan jag inte sluta tänka på all den kärlek jag kände vid din minsta beröring. så nu ber jag dig förstå något jag inte kan förklara, precis som de skimmrande stjärnorna tillslut måste ge upp mot den otroliga gryningen så vill jag att du ska förstå att du ändrade mig, innan jag träffade dig så gick jag igenom livet utan mening, men så kom du.
med din självsäkerhet och din charm fick du mig på fall. Det var som om jag var en ny värld, en sån där från sagorna med bara du och jag. Så svara mig; Vad hände? Trotts detta vet jag, oavsätt om det kommer ta en minut, en dag eller flera år så kommer vi finna varandra igen, men tills dess är det månens ljus som håller mig sällskap genom natten.

Det vad Du, du som sa; Släpp in mig, ge mig en chans att visa dig allt jag vet om lyckan.
Trotts min oro, min största skräck, så kunde min tveksamhet inte längre försvara mig, helt plötsligt kände jag värme, en inre värme som fick mig att le, en långsamt växande klump i min mage ja inte längre kunde förneka vad som fanns där vid bara en liten tanke av dig.
Precis när jag trodde att jag visste precis allt, när man kände att klumpen i magen inte var av obehag utan av lycka, lyckan du lovade mig. Så kom de, en annan klump, en klump av oro, och det är som de säger, man ska aldrig få chansen att veta vart skåpet ska stå. men precis när man hittade en lämpligplats, backade och insåg att det var helt fel.
Så nu finns du bara i drömmen, och varje natt, så det är för din skull jag trycker på snooz bara för att få stanna med dig i 10 minuter till, och längtar efter att få somna in, in till dig. In till Lyckan.


Jag tror inte på tommrum i rymden utan stjärnornas hemligheter
Jag tror på lyckan när folk minns vad jag heter.

nu är man där igen, kanske, eller ja vet inte, men ibland känns de som om en snara sätts runt halsen å långsamt bara dras åt, jag får svårt att andas, sakta blir de svart och man vet inte riktigt vad man vill göra, fortsätta livet  å ta loss snaran runt halsen, eller låta sig själv sjunka in i mörkret å ge sig in på en ny bana...

Om man tar i tur med sina rädslor, är man då svikare eller hjälte? känner som om ja förlorar en bit av mig själv men man kan ju inte alltid vara på ruta ett? trotts att ja är född till en ruta ettare.

Känner att ja står vid ett vägskäl, går ja dit missar ja vad som finns längs ena vägen och går ja på min motor väg missar ja ju chansen å utforska den kluriga mer krångliga stigen...

Jahaa, har du gjort de, fy, nej usch jävla pundare... Du kommer inte få pengarna om du har kvar de.. Tänk på vad läkarna kommer säga när de ser det....

Haha allt detta får man höra då romeo och jag har nålat in en liten grej i kroppen... ;)

let get wild and loud.. Orkar inte med tystnaden å perfektionen som uppstod i dig... En stor censur och en tillbakadragen person är allt som finns kvar av dig..

Hur faan kan du försvara allt? Glömma? hur ska man kunna glömma det? "lägga det bakom sig?? hur tror u det känns ? Han har aldrig funnits där förut? knappt äns när jag var som mest fuckt up å dålig.. Men bra att veta..

Om kärleken är röd, då måste ja vara blind,för den är totalt svart för mig iaf?
Finns inget kvar att säga, helt stumm över att inte ha något till mitt försvar, bara de att ja inte orkar.

Å nu sitter ja här, med min nya sambo och reflekterar över hur man kan bli ett svart får, oönskad från alla håll och kanter, men som tur var känner ja bara, nej nu får de vara nog, och dit ska ja aldrig mer å att får höra : du behöver ju inte prata med han.... ska de vara så att man förstår så ska han ut.. inte jag

Känner hur ögonen ställer sig i kors av allt som händer, allt man känner vill bara sätta mig å fortsätta på min bok, skriva sida ut och sida in om allt som min hjärna sätter stopp för, de är min terapi..
Sätta sig framför ens andra liv, bakom ens glasögon å åka in i min värld, den världen då ja ser vad som hänt, vad som ska förändras och vad jag aldrig mer vill vara med om, aldrig mer känna smärtan du orsakade, Aldrig Smaken av alla de tårar du skapade.